Jag håller just nu på att läsa Adrian Neweys bok ”How to Build a Car”. För de som kanske inte känner till Newey så är han för racing vad Einstein var för fysiken: ett snille till bildesigner och mannen ritbordet där bland annat Red Bulls dominanta F1-ekipage sett dagens ljus de senaste åren.
Fantastisk läsning, för övrigt, jag kan varmt rekommendera den till alla mina fellow nördar där ute!
Något som gör Adrian lite unik är att han har varit med i toppen under så pass många år, och tagit sig igenom ett gäng olika generationer av F1-bilar. Det är rent galet hur mycket som skett med bilarna, tekniken och sporten. Det här har fått mig att fundera.
Motorsport är verkligen något rätt unikt inom idrottsvärlden, i den aspekten att sporten och tekniken är i konstant radikal utveckling. Det är som om det skulle komma en ny typ av fotboll vartannat år som färdades dubbelt så fort, eller en skidstav som automatiskt expanderade vid nedslag som gjorde att man kunde åka många gånger kvickare. Svårt att föreställa sig, eller hur?
Men trots det tycker jag ändå att det är lite av tjusningen med motorsport. Att det finns folk som hela tiden driver utvecklingen framåt, försöker hitta nya lösningar som ingen annan tänkt på – och hur det är ett vågspel mellan regelmakaren och utövaren. För motorsport handlar ju väldigt mycket om att hitta fantasifulla sätt att tolka reglerna, eller på ren svenska: Hitta kryphål i regelverket.
Ibland kommer de stora teknikskiftena som verkligen omkullkastar allt. Jag vågar hävda att vi just nu är mitt uppe i ett sådant.
Elektrifierad motorsport.
Herrejisses, det rör upp känslor. Folk som spenderat totalt en halvtimme det senaste decenniet åt att titta på motorsport har helt plötsligt extremt mycket att säga, och har blivit Facebookexperter på ämnet.
Sedan har vi andra personer (kanske en majoritet) som aldrig sett ett race med elektrifierad motorsport men trots det tvärsäkert kan konstatera att det kommer ta död på motorsporten.
Nu är jag för ung för att ha varit med på den tiden, men jag tycker mig minnas att det är precis vad folk sade när turbomotorerna kom, när V12 försvann från F1, med mera. Jag respekterar att det är en svår balans att bevara sportens traditionella sidor medan man försöker knyta ihop det med banbrytande teknologisk utveckling.
Själv är jag kluven.
Jag var nyligen ute och filmade rally. Där hör du bilarna långt innan de kommer fram. Hör motorljudet och antilagsmällarna eka mellan träden. Förväntan och adrenalinet byggs upp mer och mer. När ljudet närmar sig och man vet att det bara är sekunder tills det ylande grusmonstret dyker upp i svängen blir stämningen i det närmaste elektrisk.
Eller när man står i depån på en dragracingtävling. Där handlar det inte lika mycket om att man hör ljudet som att man upplever det. Första gången jag kände tryckpulserna mot bröstet höll jag på att tappa hakan. Det är verkligen något speciellt.
Men här är det fina. Jag behöver inte välja. Det är inget krig mellan dinosauriejuice och batterier. Jag ser det som komplement, för det är det precis vad det är. Teknologin är avancerad och ashäftig i den nya STCC-plattformen. Sedan min uppväxt utanför Mantorp under 90-talet har jag inte varit så exalterad över STCC som jag är idag. För det är något nytt. Något obeprövat. Alla team börjar om på ett blankt blad. Utvecklingen som kommer att ske kring elektrifierad motorsport det kommande decenniet kommer (förhoppningsvis) att vara helt makalös.
Ingenjören i mig är lyrisk. Motorsportnörden i mig tycker att det skall bli hur kul som helst med de här obeprövade plattformarna, och se vem som lyckas lära sig och optimera bilen bäst.
Som jag ser det står vi inför en ljus framtid med motorsport, och jag är glad att få vara i centrum av den. Hoppas bara att fler av mina vänner som är lite mer kritiska kan finna glädje i den också – tids nog.
